Ja, ni kanske undrar varför det blivit så få springa-och-busa-i-skogen-bilder den senaste tiden?
Jo, det är för att "skogen" hemma hos oss är en stor kohage. Och för någon vecka sedan släppte man ut kossorna i hagen. Och "kossorna" här hemma hos oss är egentligen inga kossor, utan ungtjurar...
Och jag går inte in till "kossorna" själv.
Inte för att jag är rädd för kor som så, jag kommer från landet. Kossor är vardagsmat (hihi)... Men ungtjurar, nej. De är alltför nyfika och närgångna för att det ska behagligt att gå där med två små hundar.
Kor, i alla dess former, är dessutom bra mycket större på nära håll än avd man kan tro.
Men, jag har hittat en lösning. Om man går uppe längs grusvägen på väg ut i skogen, kan man om man ha tur se kogänget. och går de uppe längs vägen så går de inte på stigen längre ner i hagen ;)
Problemet är ju visserligen det att det tar sådär 5-10 min att gå från man har sett kossorna vid vägen, tills man kommer in i hagen längre ner - Och då kan de ju ha hunnit flytta sig.
Idag kände vi oss dock modiga och chansade på att de skulle fortsätta hänge uppe vid vägen. Så vi gick genom hagen hem.
Och jodå, där går de, långt där borta.
Intet ont anade om att vi smyger oss genom deras hägn