Hunduppfostran

Det finns lika många olika sätt och filosofier kring det här med hunduppfostran som det finns hundägare verkar det som. Men varför kan en del då inte låta var och en välja hur och på vilket sätt man själv vill uppfostra sin hund? Det värkar vara otroligt svårt ibland att inte ha synpunkter kring dittan eller dattan när det gäller andras hundar. Och visst kan man ha det - men varför inte låta ägaren välja vad som denne tror är rätt och heller ge goda råd när det efterfrågas?

Mitt absolut största irritationsmoment, alla kategorier, som några kanske vet är folk som ska lägga sig i - speciellt om de inte har något kött på benen, mer än "det bara är så man ska göra...". Vi är inte direkt eniga i min familj om hur mina hundar bör uppfostras och med vilka metoder. Man möter diverse okända på gatan som har synpunkter på hur man hanterar sina hundar, speciellt Elton som är osäker och kan skälla.
- Och ärligt talat, detta kanske låter otacksamt - men jag vill inte ha era goda råd. Vill jag det så frågar jag! Senast för någon dag sedan var det en dam som var mycket bestämd på att jag gjorde allt värre när Elton skällde på hennes hund när de möttes. Jag försökte förklara att han ska enligt instruktion från vår tränare hanteras just så vid hundmöten samt varför. Men hon böjde inte en millimeter - hon hade rätt och jag (och vår utbildade instruktör som jobbar med Elton...) fel. Tack, men nej, tack, säger jag.

För att inte tala om familjen som förespråkar BK:s 15 år gamla filosofi med mycket negativa metoder för att lära in. Ryck i koppel, ryande och diverse kickar med hälarna. Om någon känner att de behöver ta till dessa metoder för att träna sin hund får det stå för denne. Jag skulle inte ta i det med tång - vilket irriterar sagda familj extremt mycket. Jag har en tax som är mycket förarvek, det räcker med att jag höjer rösten och tar ett steg mot honom när han gjort något förbjudet så rullar han runt och blottar magen. Så vill inte jag att vår relation ska vara. Utöver taxen har jag en italienare och så som de flesta vinthundar är han en hund som inte uppskattar att man skriker åt honom eller rycker runt i hans ömtåliga hals. Han har ingen speciell samarbetsvilja och måste motiveras för att ens vilja lära sig de lättaste kommandona. Varför i hela fridens namn skulle jag, med dessa två hundar vilja jobba med negativa metoder - i stället för att låta dem lära sig av glädje och låta en del av deras motivation till samarbete med mig vara att de får beröm när de gör rätt, men slipper repressalier när de (gud förbjude) gör fel? Visst, det kanske inte ger lika snabba resultat, men jag har två hundar som har förtroende för mig som en rättvis och trygg matte.

Det är lite oklart för mig vart jag ville komma med detta egentligen. Tror jag mest ville uppmana andra att tro på sig själva när det kommer till hundträning, man kanske inte kan allt - men är man osäker kan man fråga en person man litar på om råd. Du själv känner din hund bäst och hur denne fungerar, hitta en träningsmetod som passar er som team och våga stå på dig när andra kommer med synpunkter. För en sak kan jag nästan lova - Du kommer att bli ifrågasatt.

Mina hundar är inte perfekta, långt ifrån. Men det är jag som väljer hur de ska fostras och jag uppskattar om jag fick lov att göra det - själv.